Efter att ha flutit runt i arbetslivet i ett par år har jag äntligen tagit mig samman och bestämt vad jag vill göra med mitt liv. Detta innebär bland annat att jag har börjat plugga på högskola.
Jag har läst lite psykologi - ytterst lite, vi har bara skrapat på ytan - nästan lite vid sidan av en del av de kurser jag har gått. Föreläsarna har nämnt kända psykologteoretiker så där i förbifarten, alltid för att rättfärdiga en egen teori.

(Det är väl lite typiskt högskolan; man får aldrig bara tycka något, man måste alltid kunna visa att någon annan har tyckt samma sak - eller något liknande - för att det ska vara okej att tycka det man tycker.)

Och jag, min dumma fåne, har tagit åt mig det de sagt som fullständig sanning. I början av mina studier introducerades jag för Piaget, en snubbe som tror (trodde?) att man i barndomen går igenom olika stadier som är knutna till åldern. Enligt denna teori kan man till exempel inte leva sig in i hur en annan människa känner och tänker kring världen när man är sex år gammal, för i den åldern utgår man från att alla upplever allt precis som man själv gör. Till exempel.
Jag tog detta för sanning, eftersom jag levt i tron att det man lär sig i skolan är sanning, och för att föreläsarna pratade om det som om det var sanning.

Sen presenterades jag för tvivlarna.
Det finns nämligen de som inte håller med Piaget. Som gjort tester och visat att man visst kan se världen ur ett annat perspektiv än sitt eget när man är sex år gammal. Till en början hörde jag talas om de här personerna, som inte höll med Piaget (Vygotskij, till exempel), men jag tänkte inte mer på det. Det var trots allt bara min första termin på högskolan.
Men ju längre tiden gått, desto närmre sanningen har jag kommit. Och sanningen är att det inte finns någon sanning. På någonting.
Piaget har en teroi. Vygotskij en annan. Ingen kan säga att det ena är rätt och det andra är fel, för ingen vet. Ingen vet hur psyket egentligen funkar.
Detta får mig att tänka på rättspsykologi och de psykologiska bedömningar man gör av människor som begått mord. Hur kan man göra en sån bedömning om det inte finns någon sanning?
Jag ska inte säga för mycket - den psykologi jag har läst är bara utvecklingspsykologi och förmodligen en bra bit ifrån den sorts psykologi som tillämpas i sådana bedömningar. Men faktum kvarstår; jag förstår inte hur man gör för att ta sig in i en annan människas huvud och se vad som ligger bakom hans eller hennes handlingar.
Att man sedan kan göra en sådan bedömning och säga att gärningsmannen ifråga inte led av någon psykisk störning vid brottstillfället är för mig fullständigt obegripligt. Hur kan man säga att någon som har ihjäl en annan människa är psykiskt frisk? För mig har en sådan person alltid en psykisk störning av något slag; jag anser mig vara psykiskt frisk och det finns inte ens på min mentala karta att ha ihjäl någon. Jag kan inte ens föreställa mig hur man kan göra något sådant.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har aldrig sett filmen Schindlers list. Hört talas om den, ja, men aldrig sett den. Jag har inte ens vetat vad den handlat om. För några veckor sedan läste jag en notis om denne Schindler. Där stod det att en av hans listor hade gått under klubba...