Jag har aldrig sett filmen Schindlers list. Hört talas om den, ja, men aldrig sett den. Jag har inte ens vetat vad den handlat om.
För några veckor sedan läste jag en notis om denne Schindler. Där stod det att en av hans listor hade gått under klubban på en auktion. Just den listan var den sista privatägda. Jag kommer inte ihåg vem som köpte den (men jag tror att det var ett museum eller liknande) och jag kommer inte ihåg hur mycket den kostade, men jag kommer ihåg att det fanns över 800 namn på listan. 800.

En kort förklaring för den som är lika okunnig som jag länge varit (det där var inte alls menat att låta så nedlåtande och högfärdigt som det tyvärr gjorde):
Schindler fanns på riktigt; han föddes 1908 i Österrike-Ungern och gick faktiskt med i nazistpartiet år 1939. Han såg dock vad som pågick i koncentrationslägren och räddade judar därifrån genom att köpa dem. Han skrev även upp dem på sina listor, och här är jag inte säker: antingen lät han dem jobba hans fabriker så att de slapp undan koncentrationslägret, eller så skrev han bara upp dem på listorna och låtsades att de jobbade i hans fabriker så att de slapp undan koncentrationslägret. I vilket fall som helst ska han ha räddat ca 1200 judar och är som ende medlem i nazipartiet begravd på Katolska Kyrkogården i Jerusalem.

När jag lärde mig detta om Schindler blev jag glad. Nej, glad är en underdrift. Jag blev förbannat lycklig. Och djupt imponerad. 
Schindler är ett bevis på att mänskligheten kanske inte behöver vara på väg rakt ner i fördärvet. Det känns hoppfullt.
Samtidigt blir jag fundersam. Det är lätt att förbanna civilbefolkningen som bara stod vid sidan av och lät saker och ting fortgå. Frågan är hur lätt det är att agera i en sådan situation?
Jag tänker inte bara på det fysiska hot som en besatt diktator utgör. Jag tänker på propagandan. Hur bryter man sig loss i ett samhälle där allt och alla säger till en att något som är fel faktiskt är rätt? Återigen är det lätt att påstå att koncentrationslägren och utrotningen var så fel att det borde vara uppenbart, och återigen tror jag att det är svårare än så. Det är bara till att se på dagens samhälle, där många går omkring och anser att en stor del av Sveriges problem och brottslighet är en direkt konsekvens av vår invandringspolitik. Gäng, våldtäkter, mord och rån skylls alltför ofta på invandrare, som bemöts med misstänksamhet och fördomar oavsett om de är hederliga medborgare eller hänsynslösa skurkar. Var kommer denna snedvridna bild ifrån, om inte media? Där ser man hur lätt det är att, med relativt små medel, få människorna i ett samhälle att tro att något fel är rätt.
Jag vill påpeka att jag inte på något sätt jämställer dagens utbredda smygrasism med den fruktansvärda judejakt som ägde rum under 30- och 40-talet, men det är en jämförelse. För att visa att det kanske inte är så enkelt att ta sig ur de psykiska bojor som de med makt - diktatorer eller journalister - så lätt sätter oss i.

Efter att ha flutit runt i arbetslivet i ett par år har jag äntligen tagit mig samman och bestämt vad jag vill göra med mitt liv. Detta innebär bland annat att jag har börjat plugga på högskola.
Jag har läst lite psykologi - ytterst lite, vi har bara skrapat på ytan - nästan lite vid sidan av en del av de kurser jag har gått. Föreläsarna har nämnt kända psykologteoretiker så där i förbifarten, alltid för att rättfärdiga en egen teori.

(Det är väl lite typiskt högskolan; man får aldrig bara tycka något, man måste alltid kunna visa att någon annan har tyckt samma sak - eller något liknande - för att det ska vara okej att tycka det man tycker.)

Och jag, min dumma fåne, har tagit åt mig det de sagt som fullständig sanning. I början av mina studier introducerades jag för Piaget, en snubbe som tror (trodde?) att man i barndomen går igenom olika stadier som är knutna till åldern. Enligt denna teori kan man till exempel inte leva sig in i hur en annan människa känner och tänker kring världen när man är sex år gammal, för i den åldern utgår man från att alla upplever allt precis som man själv gör. Till exempel.
Jag tog detta för sanning, eftersom jag levt i tron att det man lär sig i skolan är sanning, och för att föreläsarna pratade om det som om det var sanning.

Sen presenterades jag för tvivlarna.
Det finns nämligen de som inte håller med Piaget. Som gjort tester och visat att man visst kan se världen ur ett annat perspektiv än sitt eget när man är sex år gammal. Till en början hörde jag talas om de här personerna, som inte höll med Piaget (Vygotskij, till exempel), men jag tänkte inte mer på det. Det var trots allt bara min första termin på högskolan.
Men ju längre tiden gått, desto närmre sanningen har jag kommit. Och sanningen är att det inte finns någon sanning. På någonting.
Piaget har en teroi. Vygotskij en annan. Ingen kan säga att det ena är rätt och det andra är fel, för ingen vet. Ingen vet hur psyket egentligen funkar.
Detta får mig att tänka på rättspsykologi och de psykologiska bedömningar man gör av människor som begått mord. Hur kan man göra en sån bedömning om det inte finns någon sanning?
Jag ska inte säga för mycket - den psykologi jag har läst är bara utvecklingspsykologi och förmodligen en bra bit ifrån den sorts psykologi som tillämpas i sådana bedömningar. Men faktum kvarstår; jag förstår inte hur man gör för att ta sig in i en annan människas huvud och se vad som ligger bakom hans eller hennes handlingar.
Att man sedan kan göra en sådan bedömning och säga att gärningsmannen ifråga inte led av någon psykisk störning vid brottstillfället är för mig fullständigt obegripligt. Hur kan man säga att någon som har ihjäl en annan människa är psykiskt frisk? För mig har en sådan person alltid en psykisk störning av något slag; jag anser mig vara psykiskt frisk och det finns inte ens på min mentala karta att ha ihjäl någon. Jag kan inte ens föreställa mig hur man kan göra något sådant.